Un Eléphant dans mon carburateur | home
Ultuna Agronom | Tack | Spex
Tack
lördag den 14 april 2007
Nu när det är för sent undrar jag varför jag inte sa ”tack”.
Men vid den tiden var det krig.
Krig mot livet, mot åldern, mot skolan, mot framtiden, mot fruktan att inte bli berömd, det fanns så lite tid att vara tacksam och glad.
Livet vid lantmannaskolan var så oerhört tråkigt och enformigt. Skolan envisades med att undervisa i världens tråkigaste ämnen, om en massa växter, kor, grisar, traktorer, precis som om en tonåring skulle ha det minsta intresse i sådana saker. Senare, kanske, men just vid den tiden hade jag som alla andra barn, bara ett intresse i livet.
Jag ville inte alls hedra någon lantmannaskola med min närvaro, men lagen tvingade mig till det.
Jag hade varit elev dräng vid Aske Gård, (80 % av lönen), vid Frötuna hos Greve Bernadotte (100 % lön) och att nu tvingas bli elevdräng för 60% av lönen hos en bonde som jag vantrivdes med, i ett län som inte alls passade en smålänning, jag hatade varje dag av min tid vid Svalöv.
Ödets tärningar rullade som man kunde ana, regelbundet visade dom dubble nolla (ja, jag vet att det finns ingen nolla på tärningar, på mina fanns det).
Som tur var, vid Lantmannaskolan fanns det ett stort rum högst upp, där man kunde sitta ensam och lyssna på musik och dricka whisky.
Det gick illa, jag hatade det och skolan betalade mig tillbaka med samma mynt.
Sedan hände det.
Om ni inte tror på under, läs inte detta.
Tiden hade gått. Vi var väl halvväggs genom studietiden.
Så kom hon.
Jag ser henne när hon kom in i matsalen, huvudet högt, blicken rätt fram, ingen blick till vänster eller höger.
Vad gjorde en så otroligt vacker kvinna vid en lantmannaskola?
Fråga mig inte hur det hände, jag minns inte.
Tärningarna rullade, visade som vanligt dubbel noll, så kom en finger från ovan, petade på tärningarna som visade plötsligt dubbel sex.
Hur kan man tacka livet för dessa månader?
Det borde aldrig ha hänt, hon hade så mycket att välja på, adliga män, ståtliga män, rika män, trevliga män, varför böjde hon huvudet och godkände mig?
Priset att betala var att hon ansåg det självklart att man skulle upp mitt i natten och springa efter hennes idiotiska häst som hade än en gång kommit ut ur hagen. Har du prövat på att spring efter en häst i nattkläder mitt i natten och ramla omkring här och där i häst skiten? Det måste ha varit en stor kärlek.
Hur kan man tacka livet?
Men att jag ångrar, ja det är sant, jag ångrar att jag inte sa ”tack”.
Ibland har det varit sa enkelt.
Ta vår lärare i Lantbruksekonomi. Inte världens mest uppiggande ämne. En massa tabeller och rader och kolumner som skulle stämma både upp och ner och tvärs över. Mina stämde aldrig och jag avskyr suddgummi. Det är även möjligt att jag var så ointresserad att jag inte längre kan skilja på lantbruksekonomi och Lantbruksbyggnader.
Han var en mycket trevlig lärare. Om vi var tonåringar och vi inte uppfattade honom som en gammal man kan han inte ha varit över fyrtio år gammal.
Varför minns jag så väl den dagen och endast den dagen då han ställde till klassen frågan
Vad är ett hus?
Som elev så förväntar man sig inte en sådan fråga. Som elev skall man sitta och trotts att man är likgiltig, försöka se ut som om man är intresserad, så skall föreläsaren svamla om en massa, man skall anteckna, glömma allting, vilket jag inte hade några problem med, men som lärare skall man inte skriva på tavlan:
Vad är ett hus ?
Är det därför jag minns den dagen?
Vi var trevliga elever och försökte svara; Vi svarade säkert på ett vettigt och intressant sätt. Och då tog läraren (Lindqvist???) och byggde på våra svar och visade oss hur motstridiga dom var. Som elev förväntar man sig att föreläsaren då skall dra slutsatsen att eleverna är idioter, eller förlöjliga oss, men det är inte vad vår lärare gjorde, utan han visade oss att han hade förstått våra svar, att han hade tagit hänsyn till dom, att han hade sammanfattad dom, att alla svar hade sitt värde och sa ledde han och långsamt till satsen:
Ett hus är en kompromiss.
Jag vet, för oss i dag är det ingenting märkligt med svaret;
Den dagen, i den tiden, var det ett märkligt svar.
Hade läraren varit lat, hade han föraktat eleverna, kunde han ha börjat föreläsningen direkt med att skriva på tavlan:
Ett hus är en kompromiss.
|
Men läraren valde att gå den långa vägen, att visa oss att svaret var inom oss. Hade vi läst lite mera grekiska skulle vi att känt igen den Sokratiska metoden.
Ett hus är en kompromiss.
Många kan ha rätt på olika sätt.
Svaret fanns inom gruppen.
Hade han inte lyssnat på alla och tolkat svaren, skulle vi ha slutat i krig, inte byggnad.
Men jag sa inte ”tack”, jag visste inte ens att jag skulle tacka, som alltid i mitt liv skulle det ta år och år innan kunskapens mycelium skulle bryta ut som en svamp i solens skugga.
En dag stod jag själv vid tavlan och antecknade elevernas svar och plötsligt upptäckte jag att det som jag tycke var så otroligt skickligt och uppfinningsrikt i mitt sätt att undervisa, det var inte mitt, det var det som min lärare hade satt i mitt hjärta och huvud.
Det är förmodligen för sent, men i dag vill jag tacka dig. Säkerligen finns det någon från din familj som blir glad att få höra att du lever för alltid, din undervisning gick vidare.
Förra veckan var jag i Italien för att fira en födelsedag; Fyrtio år. Annie och jag besökta dom platser vi kände sa väl, vi hade varit romare i nära åtta är av vårt liv. En av restaurangerna där jag brukade ta ärade FAO besökare och vänner är en trevlig och stor turist restaurang i Trastevere. (Il Galeone, piazza Cosimata), och nej, FAO betalar inte gästernas måltider vilket minna gäster har trott hela sitt liv. Känner du att du är skyldig så har jag behållit kvitton och skickar gärna mitt bankkonto nummer.
Vi mindes så väl kvinnan som styrde restaurangen. Hon var ingen reklam för framgången av den senaste metoden för att magra. Vi gick till restaurangen, hade en måltid som vid fortfarande kunde betala (knappt) och frågade om det fanns kvar någon från den tiden som mindes henne. Naturligtvis skall inte förvänta sig att god minnen skall leva kvar trettio år senare, men när vi yttrycket vår tacksamhet sa kyparen att henne ”nipote” var i salen. Han kom till vårt bord och vi kunde utbyta glada om än sorgliga minnen; Säkerligen kommer han att gå tillbaka till familjen och berätta om detta besynnerliga par som säjer "tack" trettio år senare.
På samma sätt tror jag, vill jag tro att du som läser detta kommer att finna ett sätt att framföra min tacksamhet till min lärare.
Skall vi gå vidare?
När man är elev vid en lantmannaskola, övervakas man dagligen av omänskliga människor som kallas för lärare. Var dess icke naturliga människor har skaffat sig all denna kunskap är ett mysterium, ett mysterium som är dock ingenting om man börjar undra från vilken värld dom kommer eftersom dom tyckes ha fått det besynnerliga intrycket att eleverna skall lyssna till det dom säjer, vilket är inom ramens möjligheter, att man skall begripa det dom säjer, vilket fortfarande kan anses vara möjligt, men också förväntar sig att man skall både minnas det dom har sagt och kunna upprepa det mer än en vecka senare.
Besynnerliga människor dessa lärare, varifrån kommer dom?
Som alla icke jordiska varelse har dom en ledare som håller sig i skuggan och fullgör den hemliga planen.
Vår rektor hade valt att dölja sitt icke jordiska ursprung bakom trevlighet. Hette han Hugo ?????
Vår Rektor hade lärt sig Jordspråket, även svenska, vilket gjorde att trotts avståndet mellan oss elever och denna övermänniska så kunde han tala med oss.
Vi skulle ut och besöka bönder.
Jag vet att Rektor Hugo aldrig skulle tillåta sig att använda dom grova ord jag skall placera i hans mun, men det är så hans råd etsade sig i mitt minne.
”När ni träffar bönder, håll käften”;
Sällan har jag hört bättre råd och jag ångrar så mycket att jag inte lydde bättre.
Jag ångrar så mycket att jag inte förstod, tills det var för sent, att rådet var lika allmängiltigt som Newtons lag.
Det är så mycket bättre för alla om man har vett att inte framhålla sin okynnighet som om det är någonting att vara stolt över.
Inte bara hålla käften men pennan och handen, ja, hålla tyst för chansen är att den du talar med vet sa mycket bättre än du. Det är skönt att undvika att än en gång spela idiotens roll.
När Rektorn gav oss rådet att inte försöka lära bönderna att mjölka en ko, förstod vi troligen att vi skulle visa respekt, men var vi verkligen övertygad innerst inne att vi inte visste mer och bättre än bönderna?
Chanserna att göra sig löjlig är så många och så pinsamma.
När jag var i Zambia, var jag Jordbruks Ministeriets Outreach påve. Mitt ord gällde. Punkt slut.
Jag var ut i Södra Provinsen. Mycket fin provins, som skulle ha varit ännu bättre om man kunde komma på en metod att odla majs utan vatten. Vi hade vatten, mycket vatten i Norra Provinsen, och sol och jord och majs i Södra Provinsen.
Jag och mina slavar åkte hit och dit och budorden var enkla:
Rätt avstånd
Rätt tid.
Ogräsbekämpning (läs, skicka ut kvinnorna under natten för att dra ut ogräsen).
Södra provinsen är trevlig, man arbetar i säkerhet. Men det är varmt och man blir trött; man blir ännu tröttare när man ser majsen som växer på storgårdarna och majsen som växer hos mina bönder;
Dagen hade varit lång, vi hade parkerat bilarna för länge sedan och gick och gick från gård till gård. Ja, även en Påve måste gå.
Och så kom vi fram till en normal gård, majsen växte si och så, sa vi pladdrade vår ramsa utan att tänka; Gården ägdes av två smutsiga bönder som inte talade engelska naturligtvis.
Ni har gissat???????????????.
När vi hade lämnat gården, och kommit tillbaka till bilarna undrade mina medarbetare (läs slavar) vad jag tycket om förra jordbruksministern?.
Och tänk att dom hade under en timme översatt fram och tillbaka våra råd och böndernas frågor när det är sannolikt att böndernas/jordbruksministerns engelska var långt överlägsen min engelska.
Lyssna på bönderna.
Håll käften.
Nåväl jag mindes rådet den dag jag blev världs expert på tomat odling i Algeriet.
Om jag hade förstått och accepterat Rektors råd skulle jag sannolikt ha kommit bra mycket längre, men det är meningslöst att ge en silversked till en Apa. Vilket påminner mig om ett småländsk ordspråk som kom från min far och farfar och som beskriver så väl u-lands hjälpen:
”När det regnar välling har den fattige endast en gaffel”.
Men låt oss komma tillbaka till Rektor Hugo.
Rektorn gav oss ett råd, jag trodde då att jag hade förstått det han ville säja, men det visade sig att jag hade sett mjölk flaskan, men inte mjölken som var i flaskan.
Egentligen var det rektorn sa inte så märkvärdigt. Vem som helst kunde ha sagt det. Säkert har vem som helst sagt det.
Vi skulle ut och tillsammans med bönder lyssna på ett föredrag.
Rektorn påpekade att en bonde har en lång slitsam arbetsdag vilket betyder att när han sätter sig, så somnar han. Det är svårt nog att inte somna när man sitter på en traktor och skall dra en två kilometer lang fåra med plogen.
Så vi fick rådet:
När bönderna börjar somna, säj ordet
”krona”
och plötsligt vaknar alla och undrar om det är någon som talar om ett sätt att tjäna lite mera.
Sedan dom har upptäckt att föreläsaren svamlar om sånt och annat, börjar dom somna igen. Då använder föreläsaren det stora knäpet, han tar en enkrona slant och låter det falla på golvet. Då vaknar alla.
Även om vi var snillrika nog att förstå att detta var ett sätt att få oss att understå att man skall försöka fånga böndernas intresse genom att tala om någonting som är till nytta till dom och inte bara svamla om senaste rön angående plöjningens inflytande på fördyringen av svenska jorden, så missade jag poängen.
Om jag bara hade tänkt lite mera, om jag inte hade trott att jag förstod allting.
Senare fick jag flera lärare vid FAO och alla var eniga om att:
Det är meningslöst att föreläsa om någonting som inte har någon nytta för den som lyssnar.
När vi arbetade i Zambia som jordbruks rådgivare var vi ständigt irriterad att råttorna åt up mer än en tredje del av den majs som vi hade haft så stor möda att producera. Vi undervisade och undervisade i olika metoder att skydda majsen, med föga framgång. Ni måste förstå att vi den tiden så visste vi att det fanns en vetenskap som hette Social antropologi men vi hade inte tid och ork att läsa artiklarna, och allt detta om social antropologi kändes som onyttig Stockholm svammel. Resultatet blev att vi inte förstod det som skedde framför våra ögon.
Ingen av oss utlänningar undrade vad som skulle hända om bonde Mwaiseni var den enda som hade majs kvar i April när alla andra familjer var ute och grävde efter maskar och rötter.
Inte nog med det, vi visste att soldaterna hade ett läger en mil längre bort, men jag tror inte någon av oss M'sungu klart insåg varför soldaternas närvaro gjorde att det var god politik att inte odla och producera för mycket majs. Våra Zambiska medarbetare visste det utan att ens tänka, samtidigt visste dom att det var meningslöst att försöka förklara det för utlänningen, inte bara meningslöst, också farligt.
Skall man ge råd, så skall det vara råd som har någon praktisk nytta.
Det är ganska meningslöst att ge en cykel till en bonde som har förlorat benen över en land mina.
Det är ganska meningslöst att visa hur gödselmedel skall användas i ett land där det inte finns gödselmedel.
Egentligen har det väl ingenting med saken att göra, det är bara det att jag sitter och tänker på bonde möten.
Och rådet vi fick av en erfaren man som föreläste i pedagogik vid Ultana.
Han berättade att han brukade föreläsa in traktor vård. Vi den tiden skulle man smörja traktorn varje dag. I början innan han hade förstått varför han fick så dåligt gensvar, brukade han fråga:
Hur många smörj nipplar finns det på traktorns framhjul?
Och det var svårt att dra ut ett svar av bönderna.
Sa satte han up ett enkel elektrisk motståndsmätare som gick från stol till stol. Varje bonde hade en resistens som han kunde trycka på.
Så ställde han frågan:
Hur många smörj punkter finns det på traktorns framdel, sen radade han upp siffror och den som var överens trycke på sin resistens mätare.
Resultaten var otrolig, den stora majoriteten hade glömt bort mer än hälften av punkterna.
Och alla skrattade, dom skrattade åt sig själv och inte åt någon kamrat som hade larvat sig.
Därigenom kunde dom fortsätta att försöka komma underfund med vilka punkter dom hade glömt bort.
Never make them loose face !!!!
|
Vad hette läraren i Peda vid Ultuan, och vem skall tacka honom?
När vi arbetade som rådgivare I fjärran östra länder var respekt en fråga på liv och död. Den som förlora ansiktet förlorar livet, dom som är skuld till att han har förlorat ansiktet skall dö.
Vi löste problemet genom att använda deras metod, aldrig ställa en direkt fråga till en bestämd person.
Pedagogik.
Vid den tiden ansågs det inte vara ett större ämne. Man läste pedagogik för att få poäng och för nöjets skull, man kommer inte att få mera mjölk av korna för att man hade läst pedagogik.
Jag hade ingen aning att dessa futtiga timmar jag ägnade åt pedagogik skulle bli de viktigast i mitt liv. Men hur skulle jag kunna gissa då att jag skulle ägna hela mitt liv att undervisa?
Professorn var Peep Koort
http://www.helsinki.fi/ktl/historia/koort.htm
Som studenter kände vi inte Professor Peep Koort, inom yrket var han ett stort namn.
Jag minns första timmen med Professor Koort.
Han berättade en enkel historia. Han placerade historian i en teologisk undervisningsmiljö men om det stör din tro kan du utan problem placera den var som helst.
Så börjar berättelsen.
Studenter börjar sina studier i teologi.
Professor frågar gruppen:
”Skall man tro du på den Heliga Anden?”
Studenterna svarar efter bästa förmåga, dom som tror förklarar varför det är självklart, dom som är tveksamma försöker förklara sin tveksamhet.
Professor lyssnar på deras analys och frågar studenterna om dom vill veta vilket svar som har gjort det största intrycket på honom?
Naturligtvis vill studenterna veta det.
Professorn förklarar ett svaret som gjorde det största intrycket på honom var studenten som sa:
”Det beror på”.
Den dagen tyckte jag förmodligen att det var en rolig historia, jag kan inte försäkra att jag fattade poängen, det skulle nog komma långt senare under arbetslivet.
Jag arbetade med gödselmedel, det var ganska enkelt att övertyga bönderna att avkastningen och vinsten skulle fördubblas om dom använde gödselmedel.
Vid den tiden i Östra Afrika behövde vi inte bry oss om teologiska funderingar. Bönderna var hungriga, det fanns aldrig tillräckligt med mat, barnen dog, valet var enkelt, producera mera majs eller dö.
Även under sådana omständigheter var vi ibland tveksamma.
Det var inte svårt att öka produktionen, vad som var svårt var att föreblicka konsekvenserna detta skulle ha.
Att ha bättre skörd än grannarna var att gå emot kravet att alla i samhället skulle vara likställda. Det skulle ha varit otänkbart för en enkel bonde att ha en bättre skörd än by chefen.
Att producera mera majs än familjebehovet öppnade möjligheten att sälja majs. Var skall man då gömma pengarna?
Pengar är sällan långt borta från öl.
Mycket majs och mycket pengar, hur litet det än må vara intressera mycket soldaterna.
Skall man odla bättre och mera majs?
Det beror på.
Nu kommer jag till det som är svårast, att berätta om Svante Odèn.
Jag skulle gärna vilja skryta med att jag insåg omedelbart att jag arbetade bredvid ett geni. Men när jag var amanuens ock student vid Markläran hade jag mycket lite tid för att förstå världen som jag levde i, han var bara en bland så många andra propheter som hade min framtid i sina händer.
Jag är inte riktigt säker på hur det gick till, men jag tror att jag minns att man skulle avsluta sina studier med nått slags special arbeta.
Svante Odèn var min handledare.
Det var han automatiskt, någon vid Institutionen måste belastas med bördan att bli handledare och eftersom han var Docent kunde han inte komma undan.
Ni kanske minns att Svante Odèn med en annan specialist från Tekniska Högskolan (Dannfors?) var sakkunnig i mordet på Ruth Lind. Dom analyserade jordspåren som fanns på Ruth Linds kläder för att bestämma var hon hade mördats. Nu har vi alla sätt dess idiotiska Amerikanska TV filmer där tekniker bestämmer mördarens namn genom att analysera offrets mage Innhåll av Coca Cola. Det Svante Odèn gjorde var ren total vetenskap.
Det som överraskade mig så mycket är att dessa sakkunniga inte använde sig av dom erkända analys metoderna för att bestämma jordfläckarnas komposition, utan använde metoder jag aldrig hade hört talas om som inte ens fanns i den Amerikanska bibeln för analyser. Till exempel, dom löste upp jordfläckarna från klädseln med en KOH lösning, inte en lut lösning som vi andra skulle ha gjort. Den mekaniska kompositionen av fläckarna bestämdes med en metod som vi aldrig hade hört talas om, någon slag ultra mikroskop som räknade och mätte varje partikel.
Om försvarsadvokaten hade haft lite kunskap i analytisk marklära kunde han sannolikt ha fått alla resultat bortkastat från rättegången eftersom metoderna som använda inte var ”erkända” analys metoder.
|
Svante Odèn föreslog att jag skulle mätta den kemikaliska kompositionen av vattnet i Fyrisåns nederbördsområde.
Låt oss lägga åtsidan att jag missuppfattade helt uppgiften. Nu, i dag, med vad jag vet, kan jag inte förstå att jag valde bort mätningarna av fosfaterna i vattnet. Jag har ingen förklaring, bortsett från okunnighet, kanske lättja, kanske sjukdom.
Redan vid den tiden led jag av den sjukdom som skulle plåga mig hela mitt liv. Numera kallar man det för Chronic Fatigue Syndrome, i brist på annat. ”Chronic Fatigue Syndrome” är som att cykla hela dagen i motvind med backar var tionde minut. Det som gör sjukdomen så trevlig är att du är ensam att känna motvinden och backarna finns bara för dig, för alla andra är det nedförsbackar.
Som backgrunds litteratur om vatten dynamik i jordmåner fick jag av Svante Odèn en bok på tyska. Varför jag aldrig våga säja till Svante Odèn att mina kunskaper i tyska begränsades till satsen:
”Her Ober, noch ein öl bitte”
Det vet jag inte.
Men vilka härliga minnen!. Uppsatsen innebar att jag fick ta tjänste lastbilen och åka över hela Fyrisåns område för att samla vattenprov, tillsammans med Gunilla vår labassistent vid markläran.
Och efter alla dessa förberedande historier kommer vi till dessa minuter då mitt liv förändrades, jag fick se med mina egna ögon skillnaden mellan en forskare och ett geni.
Jag kallades in till långa rummet.
Långa rummet hade en stor bänk. Som ni minns var Markläran på fjärde våningen och Huset var bygd enlig den svenska metoden, ett hus som flyter på leran.
Jag ombads att gå från ena ändan av rummet till andra ändan av rummet, längs bänken. Mätinstrumentet började tjuta hysteriskt.
Vad mätte hade jag gjort som mätt instrumentet kunde avläsa?
Och efter flera försök fick vi förklaringen.
När vi gick från ena ändan av lång rummet till andra ändan, gungade Huset på lerkudden. Det Svante Odèn hade gjort var att bygga et mycket enkelt instrument, två platinium elektroder, en vätska (vatten?), en ström potential mellan elektroderna. Systemet mätte den svaga syre oxidationen som skedde när vattnet flöt i detektorn på grund at lutningen.
Det var förklaringen vi fick vid den tiden. Jag har ofta tänkt på det och tror numera att instrumentet mätte vatten flödet, man kanske inte husets lutningsförändring.
Uppfinningen hade praktiska konsekvenser; Om man kan mäta mycket små syre förändringar i havet, kan man också förutsäga var fisken kommer att finnas.
Upptäckten hade militära konsekvenser. Systemet kunde användas för att följa spåret av en (rysk) ubåt genom att mäta syreförändringarna som hade åstadkommits av propellern. Svante Odèn seglade flera gånger utanför östkusten för att pröva systemet, och en dag återfanns båten, tom.
Detta var vid början av sextio talet. Numera tycker vi inte att en sådan precision är så märkvärdig. Vi har sett så många otroliga under, som fysiker som kan skriva bibeln på ett ris korn.
Vi glömmer att Svante Odèn byggde sin apparat med otroligt enkla medel. Vi fick i alla fall svar på var våra enda platinium elektroder som förvarades under lock hade försvunnit.
Det sorgliga var att Svante Odén gjorde sin mätapparat, inte för att förfölja ryska u-båtar eller finna var fisken fanns, men för att bevisa att syrehalten av Baltiska sjön och svenska vattendrag minskade dramatisk på grund av Naturförstöringen.
Numera om ni använder Google för att se vad Svante Odèn har publicerat och vilket spår han har lämnat i vetenskapen, så förknippas has namn med ”destillations teorin”.
Jag minns med sorg alla ovänner Svante Odèn fick för att han förlöjligade dessa kolleger som skrev och doktorerade med ”dålig” vetenskap. Vid dessa tider var det en accepterade praxis att skulle en forskare presentera en Doktors uppsats, så skulle den mötas med välvilja och doktorsgraden utdelas, hur löjlig och felaktig forskningen än var. Vänskap och samhörighet ansåg vara väsentligare än vetenskaplig trovärdighet.
Min trebetygs uppsats godkändes. Jag skäms fortfarande över den.
Svante Odèn blev så trött på denna falka vetenskapliga miljö att ha tog för vana att endast arbeta under nätterna.
Svante Odèn var ett geni, det finns så lite plats för ett geni i vårt liv att han dog.
Ock aldrig sa jag
”Tack”
till honom, och jag skäms.